|
Svedinos museum har kraftigt reducerat
samlingen
Det har väl inte undgått någon aktiv i
veteranbilshobbyn att
Svedinos Bil- och
flygmuseum i Ugglarp, söder om Falkenberg, har
under de senaste åren sålt ut ett antal av
samlingen, främst på bilsidan. Museet är landets
äldsta privata renodlade bilmuseum, det
grundades redan 1961 av stockholmsbördige
illusionisten Lennart Svedfeldt. Han hade samlat
gamla bilar sedan 1950 och i slutet av 50-talet
hade han fått ihop så många att han kunde visa
upp dem för publik. Efter att ha turnerat med
samlingen fick han möjlighet att stationera
densamma i byggnader som möjligen kan ha varit
gamla hönshus hos sina dåvarande svärföräldrar i
Ugglarp, efter gamla kustvägen mellan Falkenberg
och Halmstad. På sin tid annonserades museet som
landets största med 140 bilar och ett växande
antal flygplan.
Lennart Svedfeldt avled 1993 och hans son Björn
övertog verksamheten, tillsammans med pappans
dåvarande sambo. Numer drivs museet ensamt av
Björn och det får väl sägas att han som flygare
är mer intresserad av flygplanen i samlingen.
För att undersöka vad som egentligen finns kvar
av bilbeståndet, gjorde undertecknad en
semestertripp i somras. Jag har varit på museet
åtskilliga gånger genom åren, första gången som
fjortonåring 1964. Som ”inventeringsunderlag”
hade jag en gammal museikatalog från tidigt
1980-tal.
Jag träffade Björn Svedfeldt som berättade att
han hade sanerat i samlingen för att minska
trångboddheten, som museet sannerligen var känt
för. Bilarna var packade som sillar. Om detta
var hela sanningen kan man fundera på förstås.
Vi får väl utgå från att åtminstone flera bilar
utgjorde ett rätt betydande värde. Hur som
helst, Björns skäl att sälja är förstås hans
egna.
Att bilar säljs ur en samling av Svedinos
kaliber kan vara både bra och dåligt. Åtskilliga
bilar hade anskaffats av Svedino redan på
50-talet och hade alltså stått på museum i 60 år
och det kan ju kanske vara bra att dessa bilar
kan komma att renoveras och hamna på vägen igen.
Det som kan kännas tråkigt är just detta att en
klassisk samling skingrats i viss mån.
Haynes och Pierce- Arrow. Mycket attraktiva
bilar, som med någon förvåning har blivit kvar
från köpruschen…
Enligt inventeringslistan från 1980-talet har 45
bilar försvunnit ur samlingen. Däremot har 9
bilar tillkommit efter att den här katalogen
hade blivit tryckt. För oss i Mässing &
Nickel-sfären skall vi titta på de som lämnat
museet.
1.
Tidaholm lastbil 1907, men 1909 är kanske mer
korrekt eftersom fordonet inregistrerades med
igenkänningsmärke R27 den 29 april 1909?
Fordonet
finns med i museet nuvarande förteckning, men
har de senaste åren funnits på Tidaholms museum
och där den delvis tycks ha rustats upp. Har
funnits i samlingen sedan 1956, då Svedino
uppgav att den hittats på ett skrotupplag
utanför Västerås.
2. Renault tvåsitsig 1905. Bilen
hade gjorts om till Epa-traktor och köptes i
Norrland 1958. Ingen uppgift var den nu kan ha
tagit vägen.
3. Piccolo 1905. Piccolon var en av de
få som Svedino renoverade till körbart skick på
60-talet. Den hade köpts från en
hembygdsförening i Växsjötrakten. Såld till
norske Styrkeprovsveteranen Torgeir Krogen i
Kongsberg och utannonserad igen i Nostalgia i
somras. Den blev troligen såld till Tyskland.
4. Daimler 1905. Denna bil som Svedino envisades
med att kalla 1905, var snarare av 1910-12 års
modell. Bilen anskaffades redan 1956 i
Eskilstuna. Bilen såldes troligen till Norge.
5. Opel 1910. Den här Opeln med Malmönummer hade
Svedino köpt i Bjurtjärn i Värmland 1960. Opeln
uppgavs vara ombyggd till tvåsits med båtbakända
och detta skulle ha skett redan på 1910-talet.
Okänt var den tagit vägen.
6. Minervette 1911.
Denna lilla Minerva hade en encylindrig motor på
8 hk och hade hittats i en skog för nu väldigt
länge sedan. Frågan är när denna Minervette
egentligen såldes ur samlingen. Jag kan inte
riktigt minnas att jag sett den över huvud
taget.
7. T-Ford Landaulette 1914 (troligen Town Car
1916). En ovanligare
variant av T-Forden med nedfälldbar suflettdel
längst bak på bilen. Den hade gått som droskbil
i Småland. Okänt var den tagit vägen.
8. T-Ford
Runabout 1919. En av den rätt stora samlingen av
T-Fordar som nu försvunnit ur museet.
9. T-Ford
buss 1920. Ytterligare en T-Ford som lämnat
museet. Den hade tydligen gått i trafik i
Landskronatrakten och köptes in till museet 1972
med busskaross och allt. Svedino uppgav i
katalogen att den skulle renoveras till körbart
skick igen, men frågan är om det någonsin
gjordes. Nya ägaren kanske ger den gamla Forden
en ny chans.
10. Cadillac 1928. Denna fyrdörrars Sedan hade
gått som borgarbrandbil i Harplinge norr om
Halmstad från 1938 och framåt. Har funnits på
museet sedan 1960-talet, men är nu alltså borta
och finns troligen på ett privat
brandkårsmuseum.
11. Auburn 1928. Denna bil hade också
gått som borgarbrandbil i Sjuntorp, söder om
Trollhättan, men köpts in till museet redan
1962. På museet stod den som en tvåsitsig
roadster, frågan är om den hade varit det från
början, eller vid något tillfälle byggts om.
Auburnen har sålts vid ett tidigare tillfälle,
säkert för minst 10 år sedan. Okänt var den
befinner sig idag.
12. Morris 1930. Denna Morris var
ombyggd till en sorts tävlingsvagn och hade
stått på museet sedan 1960-talet. Okänt var den
befinner sig idag.
Bland de bilar som finns kvar i samlingen måste
nämnas, fram för allt Gräf & Stift. Bilen
bärgades utanför Biskopsudden i Stockholm 1964
efter att ha legat i vattnet i 43 år. Det är
också värt att notera att den nu stått på
Svedinos museum mycket längre än så, mer än 50
år! Det är också värt att notera att de ovanliga
20-talsamerikanarna Anderson (har varit
utannonserad) och Seneca, samt Marquette från
1930 är kvar. Dessutom praktbilarna Haynes och
Pierce Arrow. Det bör påpekas att man får ta
bilarnas årtalsangivelser med försiktighet,
flera har senare tillverkningsår än vad museet
uppger.
Text & Foto: Kent Ekberg
Redigering: Lars-Göran
Lindgren (2017-02-18/20)
Gräf & Stift har nu stått på museet i mer än 50
år. Torde vara svår att renovera, om det nu
överhuvud taget skall göras.
|
